Hoppa till innehållet

Ålandsrörelsen

Från Wikipedia

Ålandsrörelsen var den politiska rörelse som kämpade för Ålands återförening med Sverige. Rörelsen främsta förgrundspersoner var Julius Sundblom och Carl Björkman.

Fram till Finska kriget och Freden i Fredrikshamn år 1809 räknades inte Åland till det som idag kallas Finland. Utöver de sex landskap som ansetts vara delar av Finland, överläts Åland, som fram tills dess hade ansetts vara en del av Svealand,[källa behövs] och Östra Norrland till det Ryska imperiet. Fram till Finlands självständighet 1917 ansågs den svensktalande befolkningen på Åland vara "expatrierade sverigesvenskar".

Ålandsfrågan väcktes under första världskrigets slutskede. Åland var demilitariserat och neutraliserat sedan Krim-kriget för att undvika rysk hegemoni i Östersjön. Under första världskriget hade, trots detta, ryska trupper stationerats på öarna.[1] När Tsarryssland efter Februarirevolutionen 1917 började falla sönder utkristalliserades Ålandsrörelsen som syftade till Ålands frigörelse från Ryssland och återförening med det gamla moderlandet Sverige.

Ålands kommuner reste minnesstenen 1967 vid Ålands folkhögskola och vars text lyder: "Grunden till självstyrelsen lades 20.8.1917 då valda ombud för åländska kommuner på denna plats krävde Ålands återförening med moderlandet Sverige. - Högt skall det klinga vårt svenska språk."

Den 20 augusti 1917 samlades representanter från Ålands alla landsortskommuner på Ålands folkhögskola i Finström på initiativ av Carl Björkman och Johannes Eriksson för en hemlig överläggning. Julius Sundblom deltog i mötet som representant för Mariehamns stadsfullmäktige. På mötet beslöt man att Åland skulle begära återförening med det gamla moderlandet Sverige. En deputation bestående av Julius Sundblom, Carl Björkman, Johannes Eriksson och Gösta Lindeman valdes för att framställa mötets hemliga budskap till de den svenska kungen och regeringen.

Avresan försenades dock och deputationen anlände till Stockholm först den 27 januari 1918. Med sig hade deputationen en namninsamling till stöd för kravet på återförening med Sverige undertecknat av 7 097 ålänningar (motsvarande 96 % av den myndiga befolkningen).[2]

Finland fritt och Åland svenskt

Före avfärden till Sverige hade Julius Sundblom i december 1917 som redaktör för Tidningen Åland formulerat Ålandsrörelsens devis "Finland fritt och Åland svenskt". Till en början framstår Julius Sundblom som den mest tveksamme till ålänningarnas önskan att återförenas med Sverige, men i takt med att farhågorna om en förfinskning av öarna växte sig allt starkare kom han att ge sig in i rörelsen och blev dess samlande gestalt.[3]

Finska inbördeskriget

Efter Finlands självständighet och det Finska inbördeskrigets utbrott i slutet av januari 1918 blev situationen på Åland komplicerad då soldater från den forna Tsarryska armen fanns kvar på ön. Soldaterna förväntades vara lojala med den röda sidan i inbördeskriget medan ålänningarna i allmänhet sympatiserade med den vita sidan. Julius Sundblom tvingades att gå under jorden och kunde inte återvända till Åland förrän vid Valborg samma år. Under kriget verkade medlemmar i Ålandsrörelsen för att Sverige skulle besätta Åland och spred (antagligen medvetet) uppgifter om att soldaterna begick grova övergrepp mot den åländska civilbefolkningen. Detta resulterar i den svenska Ålandsexpeditionen 1918 som dock snart fann att uppgifterna var kraftigt överdrivna. I slutet av februari utbröt dock strider mellan den vita Nystadskåren och ett rött garde understött av ryska soldater. Den svenska expeditionen medlade mellan de stridande parterna och den 21 februari slöts i Mariehamn ett fredsfördrag. Enligt avtalet skulle Åland utrymmas av både de ryska och de finska trupperna. Efter att den vita regeringen i Finland anhållit om hjälp från Tyskland anlände den 5 mars tyska trupper till Åland varpå de svenska trupperna började lämna Åland. De tyska soldaterna ersattes i början av september 1918 av reguljära finska soldater som fanns kvar på Åland tills slutet av januari 1922.

Ålands län bildas

Från finländsk sida var man inte beredd att tillmötesgå ålänningarnas krav på återförening med Sverige utan man ville behålla Åland genom att ge ögruppen en viss grad av självstyre inom Finlands gränser. En inofficiell Ålands-kommitté bildades för att hitta en kompromisslösning i Ålandsfrågan. Det första steget blev att avskilja Åland från Åbo och Björneborgs län och därmed överföra en del av beslutsrätten till Åland och lägga grunden för självstyret. Den 13 juni 1918 beslutade Finlands senat avskilja Åland från Åbo och Björneborgs län och därmed skapades Ålands län. Hjalmar von Bondsdorff blev Ålands förste landshövding.

Konflikten med Finland

Sveriges sjöförsvarsminister Erik Palmstierna förespråkar att Sverige ska ingripa militärt för att få Finland att avstå Åland

Efter att de svenska trupperna lämnat Åland och Ålands län grundats fanns återigen en skepsis till vad som är den bästa lösningen för Åland. I Sverige förespråkar bl.a. sjöförsvarsministern Erik Palmstierna att Sverige ska ingripa militärt för att få Finland att avstå Åland. Efter ett besök hos Erik Palmstierna i Stockholm beslutar Julius Sundblom att sätta upp ett åländskt landsting för att representera Åland. Landstinget bildades och triumviratet Björkman – Eriksson – Sundblom kom att stå i ledningen för Ålandsrörelsen och för det åländska styret under ett par decennier framåt.

Landstinget var olagligt och Ålands landshövdingen Hjalmar von Bonsdorff uttalade hot mot separatistledarna.[4] Konflikten med von Bonsdorff handlade även om censur där Sundblom vägrade låta de finländska representanterna diktera vad som skulle tryckas i tidningen.[5] Även Finlands statsminister Rafael Erich kommer till Åland för att tala allvar med öborna som inte vill ha självstyrelse. I december 1918 kräver Sveriges regering att en åländsk folkomröstning ska hållas, i vilken frågan om nationell tillhörighet ska avgöras. Den finska regeringen avfärdar kravet, eftersom den finländska ståndpunkten är att Åland är en del av Finland. Den 30 december 1918 enades Sverige, Finland och Tyskland om att förstöra befästningsanläggningar från den ryska tiden.

Under andra halvåret 1918 reser en åländsk delegation runt i Europa för att väcka internationell opinion för Ålands anslutning till Sverige. I januari 1919 reser en tremannadeputation bestående av Erikson, Sundblom och Johan Jansson till fredsförhandlingarna i Versailles för att framställa ålänningarnas sak. Vid hemkomsten till Åland i mars 1919 publicerar delegaterna ett manifest som förespråkar förening med Sverige. Den finländska senaten avvisar den 11 juni 1919 Sveriges begäran om folkomröstning. Den 19 juni svarar Sveriges regering - med hänvisning till den nationella självbestämmanderätten att ålänningarna själva måste tillåtas välja. Den svenska ståndpunkten blir att frågan ska avgöras i samband med fredskonferensen i Versailles.

Konflikten med Finland trappades allt eftersom upp. Från finskt håll erbjuder man ålänningarna utvidgat självstyre inom Finlands gränser genom självstyrelselagen som antas i Finlands riksdag 1920. Den utvidgad självstyrelsen avvisades kategoriskt av ålänningarna. Den finska regeringens svar blir att utfärda en arresteringsorder på Björkman, Eriksson och Sundblom, anklagade för högförräderi. Då Eriksson befinner sig i Stockholm kan endast Björkman och Sundblom häktas. Efter fem veckor i häktet släpps de åtalade fria tills vidare, men domen den 2 september blir fällande. Efter starka internationella påtryckningar benådas de båda av regeringen i oktober, efter fem månader i häktet och fällande domar i Åbo hovrätt och i Högsta Domstolen.[6][7][8]

Nationernas förbund avgör Ålandsfrågan

Den brittiska regeringen uppmanade Nationernas förbund att behandla Ålandsfrågan. En internationell juristkommission kom fram till att demilitariseringsavtalet från 1856 fortfarande gällde och att Nationernas förbund var behörigt att besluta i frågan.

Lösningen på Ålandsfrågan som även kallas Ålandsmodellen kom att bli en kompromiss där ingen av de tre parterna i konflikten, Finland, Sverige och Åland blev helt lottlösa. Den 24 maj 1921 tillerkände Nationernas förbunds (NF) råd vid sitt möte i Genève Finland suveräniteten över öarna, Sverige garanterades att öarna skulle förbli demilitariserade och Åland fick sitt självstyre. Finland måste även garantera ålänningarnas svenska språk och kultur. Sverige accepterade beslutet under protest. Efter NF:s beslut accepterade även ålänningarna det självstyre som Finland erbjudit Åland vilket i praktiken innebar slutet för Ålandsrörelsen och tanken på återförening med Sverige.

Den 9 juni 1922 sammanträdde Ålands landsting till sitt första plenum. Därmed övertog landstinget lagstiftnings- och förvaltningsbehörigheten på flera områden från finska staten och Ålands län. Ålänningarna kallade sin autonomi inom Finland för Ålands självstyrelse och den 9 juni blev därefter Ålands självstyrelsedag. Trots motgången i NF var ålänningarnas förtroende för Julius Sundblom obruten och vid de första landstingsvalen i maj 1922 fick oppositionen endast ett mandat.[9] Julius Sundblom valdes till Ålands landstings talman, Johannes Eriksson blev vice talman och Carl Björkman blev Ålands första lantråd.

Referenser

Källor

Noter

  1. ^ Olausson (2007), s. 146
  2. ^ Eriksson (1961), s. 25
  3. ^ Salminen (1979), s. 56
  4. ^ Isaksson (1988), s. 116-117
  5. ^ Salminen (1979), s. 70-71
  6. ^ Salminen (1979), s. 118-123
  7. ^ Isaksson (1988), s. 139-150
  8. ^ Eriksson (1961), s. 54-55
  9. ^ Salminen (1979), s. 135
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Ålandsrörelsen&oldid=16826807”